2008-08-01

Pluto

Män är från Mars, kvinnor är från Venus.
Därför förstår de inte varandra.

Jag skall enligt teorin således vara från Mars, men jag börjar tro att jag i tidig spädbarnsålder deporterats till på Pluto. Ingen förstår mig. Varför är det så? Från Pluto lär det i genomsnitt vara lika långt till både Mars och Venus. Jättelångt.

Jag brukar ofta bli tillfrågad både privat och i tjänst att se över texter och liknande, för att försäkra att skrivarens budskap går fram och inte kan misstolkas. Jag upplever det som att folk är nöjda med min insats. Ändå misstolkas mina egna budskap, jämt och ständigt. Varför? Jag förstår inte.

Skriver jag något till mina kollegor brukar de ofta fråga dagen efter "Var du sur igår?" eller "Var du full igår?".
Jag brukar förvånat svara "Nej" på frågorna. Ibland förvisso en vit lögn, men ändå. Jag försöker uttrycka mig tydligt och sakligt, och när jag läser vad jag själv skrivit kan jag för mitt liv inte begripa varför folk aldrig begriper vad jag säger. Sitter mitt huvud helt felgängat?

Jag skulle kunna dra likadana exempel ang privatlivet, men, hade jag gjort det hade förmodligen min sambo feltolkat mig och trott jag vill skiljas. Så det törs jag fan inte. Hon är det bästa som hänt mänskligheten sen färdigskivat bröd, eller hjulet, eller vad fan som helst. (OK, nu lär jag få leva på bröd resten av livet, men det var det värt i mitt desperata försök att förklara för hela mänskligheten hur mycket jag älskar henne, och hur trist det är att inte ens hon förstår mig)

Det känns som att om jag säger "Titta, en katt går över vägen" tolkar folk det som att man hatar djur. Säger jag "Solen skiner, jag måste sätta mig i skuggan" så tolkar folk det som att man är hudfärgsrasist.

Exakt varför begriper inte folk mig? Jag tror jag saknar viss social kompetens. Bevisligen. Jag har alltid gjort det. Jag har känt mig som ett missförstått geni hela livet. Men det kan jag ju inte säga med tanke på Jante-lagen. Bättre att jag säger att jag är en missförstådd idiot.

Jag tycker alltid att jag förstår vad andra menar. Jag försöker att alltid se saker ur flera vinklar. Jag försöker förstå alla. Hur de tänker och varför. Att förstå är att förlåta. Folk tycker dock att jag är för mesig. Vilket kanske är sant. Men hur kan de då alltid tolka det värsta i det jag säger?

Jag minns min barndom när jag ritade och berättade massa saker för mina föräldrar. Varvid min bror hjälpte dem genom att tipsa: "Säg 'jasså', du". De sa även "Hellre knipa käft och låta folk tro att man är en idiot, än att öppna den och undanröja alla tvivel"

Jag lyssnade aldrig särskilt mycket på mina föräldrar, tack för att ni lyssnade på mig iallafall.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , och Intressant

0 kommentarer: